Liten historia om räddningsinstitutet på Vrångsholmen

Vid ett sammanträde den 29 maj 1908 företedde en hr Wockatz ett den 20:e i samma månad dagtecknat köpekontrakt vari sjökapten Mikael Lind, vad jag förstår konstnären Folke Linds farfar, försålde sin egendom, ett halvt mantal, Vrångsholmen i Tanums kommun till ett institut med säte i Göteborg. Tillträde skulle ske 14 mars 1909. I samma mars 1909 åtog sig byggmästare John M Andersson antreprenörskapet för nybyggnaden å Vrångsholmen, det hus vi nu befinner oss i. I minnesanteckningarna från ett samrådsmöte mellan länsstyrelsen och Vrångsholmen Country Club daterat 8 december 2000 står en hr Gunnar Wockatz som länsstyrelsens representant på närvarolistan. Ärendet handlade då om exploateringsplaner för den mark som omger räddningsinstitutet i dag; i dagsläget en semesterby med flera hundra stugor. Planerna har inte godkänts av länsstyrelsen då området är både fågelskyddat, natura 2000 och strandskyddat. Därav förfallet i våra omgivningar.

Bygget av det hus vi nu befinner oss i påbörjades i mars 1909 och var slutfört i juli 1910, kostnad 35000 kronor. Citat: Ehuru vidriga omständigheter under tiden nog tillkomma och lade hinder i vägen, såsom ogynnsam väderlek samt den under 1909 inträffade storstrejken, hade byggnadskommittén den tillfredställelsen att på sommaren 1910 se arbetet klart för avsyning, och den 19 juli godkändes detsamma.

Under årens lopp har den omgivande fastigheten haft många ägare. Samtliga har förutspått det omöjliga i vårt företag att driva stiftelsen Vrångsholmen. När nu den fjärde ägaren presenterar stora planer är det ändå vi som stått för kontinuiteten på holmen.

En beskrivning av detta hus blir med nödvändighet en beskrivning av 1900-talet. Det 1900-tal som så vitt jag kan se, de flesta av oss hittills levt merparten av våra liv i.

För mig framstår 1900-talet som ett gåtfullt århundrade. 1909 togs beslut i Sveriges riksdag om allmän rösträtt, för män. Det var ett stort beslut som föregåtts av en diskussion inte olik den om anslutningen till den Europeiska gemenskapen. Den djupt konservative skalden Verner von Heidenstam deltog i den med de berömda orden: ” Det är en skam en fläck på vårt svenska banér att medborgarrätt heter pengar”. Han var för allmän rösträtt.

Idén med räddningsinstitutet Vrångsholmen var att ge varnartiga gossar, eller för all del gossar med vanartiga föräldrar, en uppfostran som gick ut på att de skulle lära sig att lyda och bli goda arbetare i det svenska samhället. Detta skulle ske genom sträng disciplin, goda förebilder i kristna, enkla och rättskaffens människor i en sund och lantlig miljö. Det var skälet till att man flyttade räddningsinstitutet från den frestelserika storstaden Göteborg till den sunda och enkla lantbrukarmiljö som Vrångsholmen utgjorde.

Det finns olika källor som beskriver situationen för de intagna gossarna. Dels de ansvarigas beskrivning, i allt väsentligt en beskrivning av verksamhetens framgångsrika och lyckade resultat. Dels de utsagor som finns från gossar för vilka Vrångsholmen var helvetet på jorden. Vi kan se hur det fanns lås för sovsalarnas fönster, att det fanns vaktkurer i anslutning till sovsalarna, där personal hade vakttjänst nattetid. På vinden finns fortfarande en fängelsecell, men som i dag mer ger en känsla av ett avskilt rum för stillhet och begrundan. Vi vet att pojkarna rymde härifrån, tjuvåkte på Bohusbanan, under vagnarna, för att sedan hämtas tillbaka från frestelsernas stad och bestraffas hårt för sitt tilltag och därefter åter inlemmas i den fostran som skulle ”lära de små dagdrivarna det för dem måhända nyttigaste av allt, nämligen att arbeta”.

Vrångsholmen utgör i dag ett välbevarat exempel på den tankefigur som var alltför vanlig i den västerländska uppfostringskulturen vid början av 1900-talet, den pedagogiska idé som Alice Miller givit namnet Den svarta pedagogiken. Den gick i allt väsentligt ut på att genom kränkning, hot och förödmjukelse tvinga barnet till lydnad, underkastelse och praktisk kunskap. Enligt Alice Miller var denna pedagogiska idé en förutsättning för att fascismen kunde vinna ett sådant starkt gensvar hos så oändligt många. Räddningsinstitutet Vrångsholmen är därför fortfarande fyllt av berättelser om hur denna makabra uppfostringsidé gestaltades i utkanten av ett ekonomiskt och politiskt växande Europa. Lokalerna bär, trots sin enastående skönhet, sina tydliga vittnesbörd om den svarta pedagogikens praktik.

Vid slutet av 1921 utgjordes gårdens kreatur besättning av 6 arbetshästar, ett ungsto, ett föl, 17 kor, 6 kvigor, 9 kalvar, 2 suggor, 18 grisar, 77 höns och en polishund.

Det finns en berättelse som beskriver hur en lärare vid ett tillfälle visade mänsklig omtanke om en gosse som blivit särskilt illa åtgången av fostringssystemet. Han hade helt resolut tröstat den vanmäktige gossen. Resultat: läraren avskedades eftersom han i sin känslosamhet utgjorde ett hot mot systemets auktoritet…

I slutet av 1930-talet upphörde verksamheten här. Den ersattes så småningom av ungdomsvårdsanstalten Fagared i Lindome utanför Göteborg.

Så kom 2:a världskriget och vad jag vet blev Vrångsholmen en militär förläggning. I sin idé inte allt för annorlunda mot vad som tidigare präglat detta hus. Disciplin och försvar.

Under det kalla kriget och fram till 1980 var sedan huset vapenförråd.

I juni 1981 köpte stiftelsen Vrångsholmen det här huset av fortifikationsförvaltningen. Så flyttade konstnärerna in och fyllde huset med verksamheter som inte självklart kunde karaktäriseras som kommandopedagogik, hierarkisk människosyn eller auktoritär livshållning.

Därmed fick huset ge utrymme åt den andra ytterligheten i den pendelrörelse som utgör 1900-talet. Stor individuell frihet, gemensamt ansvar, och en aktiv strävan bort från modernitet och konsumism. Inte så att vi ville avstå ifrån moderniteter men då och då kunna tillfälligt befria oss från bekvämligheternas terror.

Det här huset är idag inget hus som ska beses, visas upp, beundras eller konserveras, det är en unik arbetsplats av ett slag som det är väldigt ont om. Huset är ett dokument över den människosyn och de uppfostringsidéer som präglade första hälften av 1900-talet. Unikt som postverket, saligt i åminnelse.

Många personer har varit här de 33 år vi har ägt och förvaltat huset, arbetat och låtit sig inspireras och några resultat av detta ser vi här på golv och väggar och kan också höras i de toner som då och då fyller dessa rum.

 

1 augusti 2014

Bengt Franzén

Föreningen Vrångsholmen

 

 

 

 

 

 

FÖRENINGEN VRÅNGSHOLMEN 2017